HAVSÖRINGAR – VÄSTKUSTENS NOMADER

Text: David Aldvén  Foto: Jonas Nordigårds

Havsöringen är en av de absolut populäraste fiskarna för sportfiskaren på Västkusten. Fiskepremiärens popularitet  1 april kan närmast jämställas med starten på älgjakten på hösten. I de små västkustbäckarna är havsöringen också en av de vanligaste fiskarna tillsammans med lax och ål.  I vattendraget brukar havsöringen i folkmun kallas för bäcköring, men det är i själva verket samma art. Det samma gäller även inlandsöring som inte vandrar ut i havet. Det korrekta namnet på både havs- och bäcköring är rätt och slätt bara ”öring”. Men varför ser de då så olika ut beroende på om de lever i havet eller i en inlandsbäck?

Detta och mycket mer kommer jag att beskriva i den här texten, men för att få lite struktur på det hela kommer jag med att beskriva öringens livscykel från uppväxt till tillbakavandringen till lekområdena, med ett fokus på havsvandringen.

Västkuståarna fylls av liv

Öringen leker på hösten.  Detta sker i strömmande vatten och äggen läggs i så kallade lekgropar där de sedan befruktas. Efter befruktningen täcker honan över äggen och äggen får därefter klara sig själva. För att äggen ska överleva krävs det att syrerikt vatten kan tränga ner genom gruset till dem. På lekbottnarna ligger det efter leken flera tusen ägg, som långsamt utvecklas under vintern tills de slutligen kläcks under våren. Den nykläckta öringen stannar kvar nere i gruset där den livnär sig på gulesäcken (äggulan) under den första tiden.

När all näring i gulesäcken har gått åt måste öringen ta sig upp ur gruset och börja äta annan föda, till exempel små insekter. Det är därför viktigt att den lilla öringen förser sig med ett så bra revir som möjligt, där det finns gott om mat. Detta kan dock vara svårt då den måste konkurera med alla andra små yngel. Man kan bokstavligen säga att västkuståarna fylls av små öringar. De första veckorna efter att ynglen har kommit upp gruset är konkurrensen mycket hård och ett stort antal yngel dör. Om ett yngel inte lyckas hålla ett revir så måste de ut och leta efter ett nytt.


Att röra sig innebär många faror för ynglen, så som att stöta på ett rovdjur eller att spolas nedströms, och forskning har visat att de yngel som förlorat ett revir har en mycket låg överlevnad. Under den första tiden växer de mycket snabbt och etablerar allt större revir. De börjar också mer och mer likna en vuxen öring. I det här stadiet brukar man kalla öringen för parr. Ju större parren blir desto större revir behövs för att kunna tillgodose sina födobehov. Detta medför också att parren sprider sig allt längre från lekbottnarna.

Ett avgörande beslut

Parren lever i vattendraget 1-2 år innan de ställs inför ett avgörande beslut: Att stanna eller vandra ut i havet. 
Att vandra ut i havet innebär att parren har möjlighet att växa sig större än om de stannat i vattendraget, vilket medför att de kan få fler ungar. Till exempel har man i Bodeleån och Kärraån sett att öring som stannar i vattendraget växer cirka 1-2 centimeter per år, medan en havsvandrande öring kan växa över 10 centimeter på en sommar. Utvandringen till havet innebär dock en risk för öringen i form av rovdjur och andra utmaningar, så som att leva i saltvatten. Beslutet om att vandra eller inte är därför inte lätt och blir en avvägning mellan kostnaderna för vandringen och vinsten för den samma, och man tror att beslutet tas på hösten och baseras på parrens tillväxt under sommaren.

Om parren har en hög tillväxt kommer de att vandra ut i havet under nästa vår. Om de haft en dålig tillväxt kommer de att stanna ytterligare ett år i vattendraget. Vad som räknas som en bra respektive dålig tillväxt är något som tros vara förprogrammerat i öringens gener. En hög tillväxt gör att parren klarar av att genomgå den förvandling som krävs för att klara ett liv i havet. Denna förvandling kallas smoltifiering och innefattar en rad olika ändringar i parrens beteende, utseende och fysiologi.

Smoltifiering – en förvandling

Smoltifieringen sätter igång på våren när parren är 1-2 år gammal. Det är framförallt den ökade ljusmängden som tros starta smoltifieringen men även den ökade temperaturen. De ökande ljusa timmarna på dygnet gör att hormonnivåerna i parren ändras. Det är ett hormon som heter prolaktin som hindrar parren att smoltifiera vid fel tillfälle, men som nu minskas och gör att andra hormoner aktiveras som tillväxthormon och kortisol. Dessa hormon bidrar till att förbereda parren för ett liv i havet.

De största förändringarna som sker i parren är att de ändrar färg, från att ha varit mer kamouflagefärgade till att bli silvriga och långsmala. Det bildas också kloridceller i gälarna som gör att de kan dricka havsvatten. Kloridcellerna hjälper öringen att göra sig av med det saltöverskott som den får i sig när den dricker havsvatten. Parrens beteende ändras också i samband med smoltifieringen: 
De slutar att vara aggressiva och hålla ett revir och bildar istället små stim. Förändringarna sker under ett par veckor och när dessa förändringar har skett brukar man kalla öringen för smolt. Smolten måste inom ett par veckor ut i havet, om den väntar för länge finns det en risk att kloridcellerna börjat tillbakabildas vilket gör att smolten riskerar att dö om den tar sig ut i havet.

Faror på vägen ut

I västkuståarna är det dock inte alltid så lätt att ta sig ut i havet då vattenflödet kan variera kraftigt. Smolten brukar därför, i de flesta vattendragen, vänta till det sker en ökning i flödet i samband med regn. Regnet gör också att vattnet blir grumligt vilket gör att smolten blir svårare att upptäcka för rovdjur, till exempel fåglar och större fiskar, vilket ökar chanserna att överleva. I vissa vattendrag finns det dock sjöar som gör att vattennivåerna håller sig ganska jämna. I dessa vattendrag brukar istället smolten vandra ut när vattentemperaturen stiger över en viss temperatur, som ofta är specifik för ett vattendrag.

Utvandringen sker i stim och oftast på natten, något som man tror är ett skydd mot rovdjur. Trots att de flesta smolten håller sig i stim och vandrar i grumligt i vatten på natten så överlever inte all smolt vandringen ut i havet. Andelen som klarar av att ta sig ut i havet kan variera från nästan hundra procent till att nästan ingen klarar av det. Att dödligheten i vissa vattendrag kan vara så hög kan bero på en rad olika saker: Våtmarker i mynning med mycket rovfisk och fågel, kraftverk som stänger av vattendraget helt och tvingar smolten att simma genom turbiner, eller att det finns sjöar med mycket rovfisk. Generellt brukar smolten försöka att nå havet så snabbt som möjligt för att undkomma farorna i vattendraget och mynningen. Väl ute i havet kan de påbörja sin resa som slutligen leder dem tillbaka till vattendraget.

Livet i havet

Trots att det pågår mycket forskning om havsöringens vandring vet man väldigt lite om deras rörelse i havet och det man vet är oftast kopplat till området som är närmast mynningen. I området strax utanför mynningen rör sig smolten relativt snabbt och oftast under natten. Övergången från sötvatten till saltvatten medför ofta en hög dödlighet. Detta kan dels bero på rovdjur men även på att en del smolt vandrar ut i havet innan de är helt smoltifierade, eller försent, vilket gör att de inte klarar av det salta vattnet.

När smolten befinner sig i saltvatten brukar man kalla dem post-smolt, men de borde egentligen kallas havsöring. Den första tiden spenderar de i små stim om 5 till 10 individer och håller sig på grunda områden, oftast på djup mellan 0,5 till 7 meter. Ute i havet livnär sig havsöringen till en början på maskar, små kräftdjur och andra smådjur, för att gradvis övergå till en diet som till största delen består av fisk allt eftersom de blir större. När öringen blir större bryts stimmen som de rörde sig i till en början och de över går till att bli ensamma nomader.

Trots ett liv i havet kan havsöringen inte helt glömma bort sitt ursprung i vattendraget, och i Havstensfjorden har man bland annat sett att de gärna uppehåller sig i områden där vattnet har lite mer rörelse, som till exempel i sund och runt uddar. Detta beror troligen på att det samlas mycket bytesdjur i dessa områden som gör det lätt för havsöringen att hitta föda. Märkningar på lekfisk i Bodeleån har visat att när vattnet blir varmare i havet söker sig havsöringen till djupare vatten, troligen för att undvika höga temperaturer men även för att följa efter bytesdjur som drar sig undan när temperaturen i havet höjs. Detta ser man inte minst genom att de befinner sig på djupare vatten på dagen än på natten. Längre fram på sommaren blir besöken på grundare vatten allt mer sällsynta för att sedan återkomma på hösten. Detta kan också vara ett sätt att undvika att bli uppäten, då det är lättare för fågel och andra rovdjur att se havsöringen under dagen än på natten.

Hemkära eller långvandrare?

De stannar generellt nära sina hemvattendrag till en början för att efter en tid söka sig allt längre bort. Man har dock sett att avståndet som havsöringen rör sig från vattendraget kan variera stort: Vissa spenderar tiden i havet inom ett par kilometer från vattendraget medan andra vandrar hundratals kilometer. Till exempel har märkningsförsök från Anråseån visat att den havsöringen kan vandra upp längs den norska kusten så långt som Stavanger.

Hur länge havsöringen stannar i havet innan de vandrar tillbaka för att leka varierar också väldigt mycket mellan individer. Vissa stannar bara över sommaren medan andra kan spendera flera år i havet innan de återvänder. Vad detta beror på är oklart men ny forskning visar att det kan finnas en genetisk förklaring till denna skillnad. All havsöring som nått havet kommer givetvis inte tillbaka till vattendraget utan många dör ute i havet, i vissa fall har man sätt att nästan 70 procent dör ute i havet medan till exempel öring i Bodeleån ett år hade en överlevnad på över 70 procent.

De största hoten i havet idag beror på människan.  I Norge och på Irland har man till exempel stora problem med laxlus som frodas i laxodlingar, en parasit som orsakar dödlighet hos havsöringen när de precis vandrat ut i havet. Men även den naturliga dödligheten kan vara stor i vissa fall och då i form av rovdjur som fiskar och säl. De som överlevt i havet börjar sin återvandring när de börjar bli könsmogna.

Inte alltid rak väg tillbaks

När hösten börjar närma sig är det dags att vandra tillbaka till vattendraget för att leka. Återvandring till vattendraget kan delas upp i två olika steg, där det första steget är en grov navigering till kusten, nära vattendraget följt av ett andra steg som består av en precis navigering till hemvattendraget. För de havsöringar som stannar nära mynningen är givetvis inte steg ett nödvändigt utan de kan påbörja steg två direkt. Det har dock visat sig att havsöringen inte alls har så precis navigering tillbaka till vattendraget utan att en stor del vandrar upp i ”fel” vattendrag.

En genetisk undersökning på västkusten visade bland annat att de genetiska skillnaderna mellan vattendrag var mycket liten och att det bara fanns en grov uppdelning där öring norr om Kungsbacka skilde sig från havsöringen söder om. Man har också observerat detta felvandringsbeteende mellan två vattendrag i Byfjorden; Bodeleån och Kärraån som båda mynnar i Uddevalla. Där såg man att vuxen tillbakavandrande öring som var märkta som smolt ofta vandrade upp i ”fel” vattendrag när det var dags för lek. Detta beteende har också observerats på andra platser, vilket tyder på att de generellt verkar vara ganska dåliga på att hitta hem efter sin vistelse i havet. När de väl har hittat ett vattendrag att vandra upp i, påbörjar de vandring till lekområdena.

Tillbakavandringen kräver ingen anpassning så som smoltifikationen, men kräver mycket energi och öringhonorna är känsliga för stress under denna period. Studier på lax har visat att om en hona fångas av sportfiske under uppvandringen påverkas så negativt att den lägger upp till 70 procent färre ägg än om den får vandra ostört. Detta är också en anledning till att man på västkusten har valt att ha en fredningsperiod på hösten där fiske efter öring är stängt.

Leken upprepas

Vandringen brukar delas upp i fyra olika faser där den första fasen består av en vandring uppströms i vattendraget. Den andra fasen består av en sökfas där havsöringen rör sig upp och ner för att hitta ett lämpligt lekområde där den senare kan leka. I den tredje fasen håller havsöringen denna position och honorna försvarar den från andra honor så att de kan lägga sina ägg på ett så bra ställe som möjligt. Den sista fasen består av själva leken. I och med leken har havsöringens livscykel knutits samman, men den tar inte slut i och med det. 

Till skillnad från de nordamerikanska laxarna kan havsöringen åter igen vandra ut i havet och äta upp sig för att sedan leka igen, detta kan i vissa fall ske upp till 7-8 gånger. Utvandringen sker i de små västkuståarna direkt efter leken medan de i större vattendrag kan ske upp till sex månader senare. I likhet med smolten sker utvandringen på natten men dock inte i stim. Väl ute i havet börjar den utlekta havsöringen söka föda då den använt över femtio procent av sitt fettlager under leken. Precis som smolten så stannar den utlekta öringen nära ytan, oftast mellan 0-3 meter, och äter till en början allt de kan få tag i. Mätningar har dock visat att öringen ibland kan göra djupare dyk. I Danmark har man registrerat dyk ner mot 80 meter medan man i Byfjorden har registrerat dyk ner mot 20 meter.

Studier från Norge har visat att de håller sig nära, inom fyra kilometer från vattendraget efter lek, medan det finns exempel på utlekt fisk från Skottland som fångats på svenska västkusten. Vad den stora variationen som havsöringen uppvisar i sitt vandringsbeteende, vart den tar vägen, samt vad den gör ute i havet är något som framtidens forskning får svara på.Tills dess får vi fortsätta att förundras över denna populära men mystiska fisk. 

 David Aldvén är doktor i biologi, med inriktning på vandrande öring. Han har under de senaste 6 åren jobbat med vandrande fisk. Sedan 5 år har det handlat om havsöringens rörelse från vattendragen och ut i havet.  Foto: Privat

Det händer alltid spännande grejer i 8+fjordarområdet – följ oss på facebook !